Akka stortopp

2/8
Telefonens väckarklocksignal ringer 06.00. Allt är förberett för att vi snabbt skall komma iväg. Käkar den obligatoriska gröten, lite extra denna gång då det blir en lång dag med hårt jobb. Strax före klockan 7 pussar jag på Elin och säger på återseende. Hon ligger kvar i sovsäcken och blir tyvärr inte med på denna topptur. Akka är lite speciellt för mig, ett berg jag länge gått och suktat efter att bestiga, vet igentligen inte riktigt varför det blivit så men berget saknar motstycke i den svenska fjällkedjan på flera sätt. Akka tillhör inte en bergkedja som många andra toppar gör utan står lite för sig själv i Storasjöfallets naturresarvat och i kanten av Sareks nationalpark. Av alla svenska fjäll är Akka den topp som har högsta antal höjdmeter att vandra från utgångspunkten i dalen till toppen, det gör det till ett jobbigt berg att bestiga om man väljer som vi att göra det i ett svep. Ett annat alternativ är annars att vandra upp med tält en bit upp och sedan göra toppturen därifrån. Akka är, med sina 2015 möh, ett av de 11 svenska fjäll som når en höjd över havet på mer än 2000 meter. Ett mål jag har är att bestiga alla 11 av dessa fjäll. Några är avklarade, några är enkla att ta si upp på andra är svåra och kräver erfarenhet och kompetens av glaciärer och klättring. Elin och jag betar därför av dem i den takt vi bygger på vår erfarenhet och kompetens.

Vädrets makter verkar vara på vår sida och jag och Odd startar i solsken men ändå med lite skön svalka så här på morgonen. Vi följer leden mot Kisirusstugorna fram till första bron där vi letar på stigen mot Akka. Stigen följer inledningsvis jokken och är här lätt att följa så småningom viker stigen av åt höger och leder oss över myrmarker och in i ibland in i den täta vegitationen som finns nedanför Akka. Periodsvis försvinner stigen men vi går på i en riktning som skall leda fram till ett bra vadställe över Njirramjåkhå vid deltat. Knotten har vaknat till liv även de och utgör ett påfrestande moment att klara av. Vi en myr försvinner plötsligt allt fotfäste och Lars som ligger i täten förvinner ner till knäna i mörkt, kletigt och sumpigt vatten. Kladdig om benen når vi så småningom fram till vadstället innan det bär av uppför. Inte speciellt mycket vatten i jokken vilket gör att vi kan hoppa över på stenarna. P g a alla knott är det inte läge att stanna utan vi dricker och äter medans vi går, vatten och energikakor funkar bra.

Nu börjar den långa stigningen som skall leda oss upp till glaciärkanten. Efter vadet tappade vi bort stigen vilket inte spelar så stor roll just här då vi bara skall gå uppför och vi nu är ovanför trädgränsen. Stigen följer dock kanten av jokken och vi kommer snart in på den igen. Länger upp försvinner stigen då terrängen alltmer består av stenblock. Efter att vi passerat sammanflödet mellan vattnet från Hambergsjökel och Hylljökeln (namnet ej på kartan) som är den glaciär vi kommer att vandra över. Glaciär och jökel är alltså samma sak i Norge är benämningen oftast bre tex Jostedalsbren, Jökul är benämningen för glaciär på Island och i Svergie använder vi glaciär även om många namn slutar på jökel eller samiska Jekna som tex Mikkajekna. Vi tar oss över de moränryggar som bildats av glaciären och kommer fram till ett par glaciärsjöar med isflak som ligger och guppar i stranden. Vi lagar i ordning lite mat och förbereder oss för vandringen över glaciären. Alla prylar vi ej behöver såsom köket mm lämnar vi vid sjön. Vi tar oss fram till kanten av glaciären genom att följa en moränrygg som leder oss en bra bit upp. Hylljökeln är delvis avsmält och i värmen rinner det ytvatten nedför de delar där isen kommit fram. I likehet med förra toppturen är vår strategi att i första hand gå där isen är synlig vilket är tryggare och säkrare. Glaciären ser nedifrån relativt sprickfri ut och har en jämn lutning med en liten knix längre upp där det säkert finns en del sprickor. Det vi framförallt behöver vara uppmärksamma på är glaciärbrunnar. Att gå bara 2 stycken i ett replag på en glaciär är igentligen inte att rekomendera, då räddningsarbetet blir mer komplicerat och det kan vara svårt att hålla ett fall i framförallt medlut. Vi har gått om rep mellan oss och om ett fall sker har vi förberett och gått igenom hur den som faller skall ta sig upp själv genom att använda redan förberedda prusikslingor på repet. Skulle det bi för osäkert kommer vi hellre att vända än att chansa.

På glaciären bränner solen het och det blir mycket varmt då vi ändå måste ha heltäckande klädsel. Vandringen över isen och snön går bra, väldigt få sprickor och de som finns är en bit upp precis som anade när vi planerad vår färd nedifrån sjön. Vi tar oss vidare upp för en snöränna fram till berget och fast klippa. Fast klippa är kanske en överdrift då det i den svenska fjällkedjan mest är löst över allt, i branta partier får man alltid ta sig fram försiktigt för att inte dra igång stenras. Bra att gå nära varandra om en eller flera stenar skulle få fart nedför. Vägen upp mot toppen är en bred kam brant på bägge sidor men ej speciellt utsatt. Långt och jobbigt är det dock. Tillslut står vi på toppen som är snöklädd och idag är helt molnfri. Vi ringer till fruarna som befinner sig i Ännonhjalmes fikastuga och sitter och äter glödkakor med ost och rökt sik. Då får låna en kikare av samekvinnan, karin tror jag hon heter, och hon pekar var de skall kika. De får syn på oss som små prickar på toppen. Vi skiver in oss i toppboken som finns i röset just nu i kanten av snön så troligen har toppröset nyligen smält fram. Vi är i alla fall det andra gänget som skrivit i boken under 2009. Överhuvudtaget är det inte många namn i boken som startar från 2005. Vi stannar en stund, tar lite bilder och njuter av den fantastiska utsikten helt oslagbart i detta väder. Nedstigningen går i samma fotspår, nere vi sjön kokar vi lite nudlar och klämmer hungrigt i oss inna den mödosamma återfärden påbörjas. Nere i vegetationen efter vadet kommer knotten tillbaks och vi tappar bort stigen. Vi tar ut en riktning och kör på över myrar, genom tät vegitation och ibland fast fin mark under fötterna. Detta är klart den tuffaste dlen av denna topptur, dels är man trött efter en lång dag, knotten är på och biter på all synlig hud som finns, det är mycket varmt och vi har minst 2 timmars vandring i detta helv....... Men tillslut är vi framme vid bron igen och vandrar de sista kilometerna fram till stugorna. På vägen möter vi två tjejer som frågar om det är vi som varit på toppen, vi bekräftar detta, de frågar också om vi badat eller är svettiga och tycker nog allmänt att vi ser lite slitna ut med rivmärken på benen, blodiga knottbett osv. De säger också att det varit en viss uppståndelse och att folk i stugorna följt vår topptur via kikare. Tillbaka vid stugorna har våra härliga fruar värmt vatten vilket gör att vi kan skölja av oss och tvätta oss. Mat har de också lagat, och jag kan bara säga att det smakade mycket bra.

Vi har snart glömt allt jobbigt och sitter bara och njuter av en härlig dag, att det varit jobbigt känns med all tydlighet i benen.

Elin & Lars