Topptursdags

Söndag 29/7
Vi kom iväg kl 07.30 och styrde kängorna mot Tarfala. Ryggsäckarna packade med allehanda utrustning för glaciärvandring och klättring samt matsäck för en dag. Ulrika skulle hänga med upp till tarfala för att sedan själv gå tillbaka till fjällstationen dit vi beräkande komma tillbaka lagom för middag om allt gick som det skulle. Vandringen till Tarfala är ca 7 km och börjar med att man går tillbaka 1 km mot Nikkaluokta för att sedan ta vänster upp i Tarfaladalen. Segt uppförslut i 6 km innan vi var framme vid forskningsstationen.

Tarfala är en fantastisk plats högt belägen omgiven av kebenekaise massivets högsta toppar och glaciärer. Glaciärer är också anledningen till att det finns en forskningsstion här. Storglaciären är en av värdens mest uppmätta och undersökta glaciärer, tack vare legenden Valter Schytt finns mätdata om denna glaciär från mycket lång tid tillbaka som gett oss kunskap om hur glaciärer fungerar och hur de påverkas av klimatet.Vi tog en paus och studerade vägen upp för att lägga fast en lämplig färdplan över isfallsglaciären och fram till det sk halspasset. När Odd, Elin och Lars gick mot glaciärkanten påbörjade Ulrika sin vandring tillbaka. Väl framme vid kanten av isfallsglaciären som startade riktigt bran där vi valt att gå på, knöt vi in oss i rep med Elin i täten Odd i mitten och Lars i bakänden. Glaciären var delsvis avsmält med synlig is och vår strategi vi var att följa vänsterkanten som såg mest sprickfri ut och att så mycket som möjlig gå på is där sprickorna syns.Efter den mycket brant starten flackade glaciären av och vi såg att det hade varit bättre att gå på längre till höger i en sänka då hade vi sluppit den första branten med de risker detta ändå medför vid eventuella fall som skulle kunna sluta bland stenarna nedanför om vi inte lyckas få stopp. Vi upptäckte också ett annat replag på 4 personer som var på väg upp lite längre till höger och ovanför oss. Detta replag gav sig dock ut bland sprickorna till höger vilket ledde till att vi så småningom passerade förbi. Elins takt var snabb och stabil och Lars pekade ut riktningen mot halspasset. Halspasset är en mycket brant snöränna som leder upp till klippa där vi sedan skulle ta oss vidare runt för att leta oss upp till kebnekaises nordtopp 2079 möh. Efter lite trixande förbi en del sprickor kom vi fram till halpassets början.

Här vände vi på replaget och Lars tog täten. Första momentet var att ta sig över den sk bergshrund som är den spricka som uppstår mellan glaciären och berget. Lars körde in isyxan i snön på andra sidan och tog det långa benet för och drog sig upp och över, med hjälp av repet kunde sedan Odd och Elin få draghjälp över denna första svårighet. Halspasset är uppskattningsvis drygt 100 meter och vi använde sk löpande mellansäkring med snöankare och snöbultar för att vara på den säkra sidan vid ett eventuellt fall. Vi hitta spår i snön efter andra säkert från dagen före eller samma dag. En bit upp började vädret att ändras, vinden tog i och molnen drev in över bergen. men vi kände oss ändå trygga, även om det fanns en viss oro att vädret skulle kunna bli riktigt dåligt. Det var ju ändå ny terräng för alla även om nedstigningen från sydtpppen via östraleden kändes bra då Elin och Lars passerat denna vid flera tidigare tillfällen.För att få så mycket infornation som möjligt om aktuella förhållande och vägval så hade Lars också pratat med guiderna vid fjällstationen. Nästa upp för halspasset kom vi på ytterligare en stor spricka i snön som tvingade oss att travesera ut några meter till vänster för att sedan gå åt höger ovanför sprickan fram till fast berg, lite läskigt var det faktisk.

Hela gänget samlat på berget dags för nästa problem, var börjar klättringen. Tack vare inläsning av info på internet samt snacket med guiderna hitta vi snabbt vägen upp. Klättringen är inte svår utan kan betecknas som scrambling, lite kruxit vid ett par tillfällen där vi klämde in en säkring annars enkelt. Blåsten tilltog och sikten försämrades. Efter en lyckat klätterpassagae fortfarande inknutna i repet kom vi sedan ut på flackare parti delvis med snö, löst och tungt att spåra i vi gick snett uppför mot kammen som vi inte såg ett dugg av. Vi kom upp till den sk Pallins korridor som är ett annat vägval som består av en smal brant snöränna. Fortsatte att följa kammen upp till Kebnekaise Nordtopp i lös snö och nådde dit i total dimma med noll utsikt.

Vinden hade mojnat vilket kändes bra nu när vi sklulle fortsätta på den delsvis smala snökammen till sydtoppen. Av dessa två toppar är sydtoppen den högsta tack vare att toppen består av en sk toppglaciär skulle man istället mäta från bergsgrunden skulle nortoppen vara högre. Om nedsmältningen fortsätter kommer därför nordtoppen vara högsta just nu skiljer deta ca 30 höjdmeter. Vi forstatte nu stärkta av att ha nått det första delmålet mot sydtoppen, dimman låg fortfarande som ett lock och spolierade alla möjligheter till utsikt. Kamvandringen startar med att man går på höger sida av kammen för att mot slutet när det smalnar av rejält byta sida.Kammen mot slutet är mycket brant på bägge sidor med denna upplevelse förtogs delvis av dimman, men det är i alla fall flera hundra meter stupbrant ned på glaciärer på respektive sida. Med Lars i täten vandrade vi kammen i snabb takt och på sydtoppen mötte vi nyfikan människor som förvånat såg oss skuggfigurer dyka upp i dimman från för dem helt fel håll.Det så dimmigt att det var några som frågade om de var rätt och ville vara säkra på att de verkligen stod på kebnekaises högsta topp 2104 möh (höjden varierer pga av glaciären). Vi kunde bekräfta att de hamnat rätt och berömde dem för deras bedrift att gå Västra leden som är en lång tur men kan göras utan guide eller specialutrustning. För Elin och Lars var det 4.e gången på sydtoppen för Odd 2.a. Nu visste vi att vi hade ca 3 timmar ned till statioen innan vi kunde andas ut och säga att vi lyckats.

Snabb nedmarsch till östraleden klätterparti. Här går de guidade turerna och de har satt en vajer i berget som man kan säkra sig i, vilket vi självklart utnyttjade. Längre tillbaks fanns här ingen vajer och folk har ramlat ned med dödsfall som följd. Efter en olycka för ett anatal år sedan då en guide ramlade och dog sattes vajern upp en sk via ferrata. Man säkrar sig genom att ha två slingor i klätterselen med en karbinhake per slinga. När man kommer till bultar kopplar man förbi en slinga i taget och har på detta vis alltid minst en säkring i vajerna. Efter klättringen är det dags för att passeras Björlings glaciäroch efter detta en lång nedförsbacke som verkligen kändes i trötta knän och ben. Elin var piggast och skuttade nedför berget som en liten bergsget, Lars var tröttast i benen och låg klart efter med vätska då han haft för lite kvar under vandringen i den lösa snön uppe på kammen. Tillbaka vid stationen möttes vi av Ulrika och en champangeflaska som Odd, otroligt nog, släpat med hemifrån och alltså lyckats bära på mellan Abisko och Keb utan att dricka upp. Kändes otroligt lyxigt och all trötthet försvann i samma takt som bubblorna åkte ned i magen.

Efter bastu och dusch samt lite upphängning av våra blöta grejer åt vi sedan middag på stationen. Fotstpåren i snön under vår färd visade sig komma från en av guiderna som Lars pratade med efter turen, hon hade tillsammans med en kamrat gjort samma tur som oss med låg några timmar före.

Fortsättning följer

Till topps
Elin & Lars