Snö

Sandviken 2010-02-27
Kollat SM rally i Sandvikenskogarna idag. Fantastiskt mycket snö i skogen.
Planerna för sommarens trekkingturer börjar ta form och det lutar åt en tur i Sarek. Topptur diskuteras också och att det var jobbigt att bära med utrustning för glaciärtur har vi redan verkat glömma. En fjäder i hatten vore i alla fall att bestiga Sarektjåkkas stortopp. Så här ser vå Sverigelista ut över toppbestigningar.
1. Kebnekaise sydtopp 2104 möh (bestegs av oss första gången 2004, totalt 4 ggr o nu senast 2009)
2. Kebnekaise nordtopp 2097 möh (2009)
3. Sarektjåkkas stortopp 2089 möh (ingen bestigning av oss ännu)
4. Kaskatjåkka 2076 möh (2006)

Akka stortopp

2/8
Telefonens väckarklocksignal ringer 06.00. Allt är förberett för att vi snabbt skall komma iväg. Käkar den obligatoriska gröten, lite extra denna gång då det blir en lång dag med hårt jobb. Strax före klockan 7 pussar jag på Elin och säger på återseende. Hon ligger kvar i sovsäcken och blir tyvärr inte med på denna topptur. Akka är lite speciellt för mig, ett berg jag länge gått och suktat efter att bestiga, vet igentligen inte riktigt varför det blivit så men berget saknar motstycke i den svenska fjällkedjan på flera sätt. Akka tillhör inte en bergkedja som många andra toppar gör utan står lite för sig själv i Storasjöfallets naturresarvat och i kanten av Sareks nationalpark. Av alla svenska fjäll är Akka den topp som har högsta antal höjdmeter att vandra från utgångspunkten i dalen till toppen, det gör det till ett jobbigt berg att bestiga om man väljer som vi att göra det i ett svep. Ett annat alternativ är annars att vandra upp med tält en bit upp och sedan göra toppturen därifrån. Akka är, med sina 2015 möh, ett av de 11 svenska fjäll som når en höjd över havet på mer än 2000 meter. Ett mål jag har är att bestiga alla 11 av dessa fjäll. Några är avklarade, några är enkla att ta si upp på andra är svåra och kräver erfarenhet och kompetens av glaciärer och klättring. Elin och jag betar därför av dem i den takt vi bygger på vår erfarenhet och kompetens.

Vädrets makter verkar vara på vår sida och jag och Odd startar i solsken men ändå med lite skön svalka så här på morgonen. Vi följer leden mot Kisirusstugorna fram till första bron där vi letar på stigen mot Akka. Stigen följer inledningsvis jokken och är här lätt att följa så småningom viker stigen av åt höger och leder oss över myrmarker och in i ibland in i den täta vegitationen som finns nedanför Akka. Periodsvis försvinner stigen men vi går på i en riktning som skall leda fram till ett bra vadställe över Njirramjåkhå vid deltat. Knotten har vaknat till liv även de och utgör ett påfrestande moment att klara av. Vi en myr försvinner plötsligt allt fotfäste och Lars som ligger i täten förvinner ner till knäna i mörkt, kletigt och sumpigt vatten. Kladdig om benen når vi så småningom fram till vadstället innan det bär av uppför. Inte speciellt mycket vatten i jokken vilket gör att vi kan hoppa över på stenarna. P g a alla knott är det inte läge att stanna utan vi dricker och äter medans vi går, vatten och energikakor funkar bra.

Nu börjar den långa stigningen som skall leda oss upp till glaciärkanten. Efter vadet tappade vi bort stigen vilket inte spelar så stor roll just här då vi bara skall gå uppför och vi nu är ovanför trädgränsen. Stigen följer dock kanten av jokken och vi kommer snart in på den igen. Länger upp försvinner stigen då terrängen alltmer består av stenblock. Efter att vi passerat sammanflödet mellan vattnet från Hambergsjökel och Hylljökeln (namnet ej på kartan) som är den glaciär vi kommer att vandra över. Glaciär och jökel är alltså samma sak i Norge är benämningen oftast bre tex Jostedalsbren, Jökul är benämningen för glaciär på Island och i Svergie använder vi glaciär även om många namn slutar på jökel eller samiska Jekna som tex Mikkajekna. Vi tar oss över de moränryggar som bildats av glaciären och kommer fram till ett par glaciärsjöar med isflak som ligger och guppar i stranden. Vi lagar i ordning lite mat och förbereder oss för vandringen över glaciären. Alla prylar vi ej behöver såsom köket mm lämnar vi vid sjön. Vi tar oss fram till kanten av glaciären genom att följa en moränrygg som leder oss en bra bit upp. Hylljökeln är delvis avsmält och i värmen rinner det ytvatten nedför de delar där isen kommit fram. I likehet med förra toppturen är vår strategi att i första hand gå där isen är synlig vilket är tryggare och säkrare. Glaciären ser nedifrån relativt sprickfri ut och har en jämn lutning med en liten knix längre upp där det säkert finns en del sprickor. Det vi framförallt behöver vara uppmärksamma på är glaciärbrunnar. Att gå bara 2 stycken i ett replag på en glaciär är igentligen inte att rekomendera, då räddningsarbetet blir mer komplicerat och det kan vara svårt att hålla ett fall i framförallt medlut. Vi har gått om rep mellan oss och om ett fall sker har vi förberett och gått igenom hur den som faller skall ta sig upp själv genom att använda redan förberedda prusikslingor på repet. Skulle det bi för osäkert kommer vi hellre att vända än att chansa.

På glaciären bränner solen het och det blir mycket varmt då vi ändå måste ha heltäckande klädsel. Vandringen över isen och snön går bra, väldigt få sprickor och de som finns är en bit upp precis som anade när vi planerad vår färd nedifrån sjön. Vi tar oss vidare upp för en snöränna fram till berget och fast klippa. Fast klippa är kanske en överdrift då det i den svenska fjällkedjan mest är löst över allt, i branta partier får man alltid ta sig fram försiktigt för att inte dra igång stenras. Bra att gå nära varandra om en eller flera stenar skulle få fart nedför. Vägen upp mot toppen är en bred kam brant på bägge sidor men ej speciellt utsatt. Långt och jobbigt är det dock. Tillslut står vi på toppen som är snöklädd och idag är helt molnfri. Vi ringer till fruarna som befinner sig i Ännonhjalmes fikastuga och sitter och äter glödkakor med ost och rökt sik. Då får låna en kikare av samekvinnan, karin tror jag hon heter, och hon pekar var de skall kika. De får syn på oss som små prickar på toppen. Vi skiver in oss i toppboken som finns i röset just nu i kanten av snön så troligen har toppröset nyligen smält fram. Vi är i alla fall det andra gänget som skrivit i boken under 2009. Överhuvudtaget är det inte många namn i boken som startar från 2005. Vi stannar en stund, tar lite bilder och njuter av den fantastiska utsikten helt oslagbart i detta väder. Nedstigningen går i samma fotspår, nere vi sjön kokar vi lite nudlar och klämmer hungrigt i oss inna den mödosamma återfärden påbörjas. Nere i vegetationen efter vadet kommer knotten tillbaks och vi tappar bort stigen. Vi tar ut en riktning och kör på över myrar, genom tät vegitation och ibland fast fin mark under fötterna. Detta är klart den tuffaste dlen av denna topptur, dels är man trött efter en lång dag, knotten är på och biter på all synlig hud som finns, det är mycket varmt och vi har minst 2 timmars vandring i detta helv....... Men tillslut är vi framme vid bron igen och vandrar de sista kilometerna fram till stugorna. På vägen möter vi två tjejer som frågar om det är vi som varit på toppen, vi bekräftar detta, de frågar också om vi badat eller är svettiga och tycker nog allmänt att vi ser lite slitna ut med rivmärken på benen, blodiga knottbett osv. De säger också att det varit en viss uppståndelse och att folk i stugorna följt vår topptur via kikare. Tillbaka vid stugorna har våra härliga fruar värmt vatten vilket gör att vi kan skölja av oss och tvätta oss. Mat har de också lagat, och jag kan bara säga att det smakade mycket bra.

Vi har snart glömt allt jobbigt och sitter bara och njuter av en härlig dag, att det varit jobbigt känns med all tydlighet i benen.

Elin & Lars

Teusajaure till Akka

1/8
Dagens etapp startar med båtresa öve sjön. Båten körs av stugvärdstjejen. Vi kommer iväg efter kl 9. Vandringen startar med uppförsbacke i ett antal kilometer och vi förföljs av en irreterande svärm med knott vilket är mentalt jobbigt då de hela tiden surra runt huvudet, i öronen, munnen och ja de letar sig in i stort sett överallt. När vi kommer ovanför trädgränsen minskar dock antalet något. Så msåningom flackar den långa sega uppförsbacken av något och det är dags för lunch. Våra gemensamma luncher är även dessa upplagda efter varannangångsprincipen och denna lunch tillagas av Odd och Ulrika.Igår lagade vi raggmunkar till lunch, gott men lite tidsödande och inte helt enkelt att få till fina raggmunkar på trangiakökets stekpanna.

Luncher och andra raster tas alltid i närheten av en bäck för att tillgång till vatten för matlagning och disk. Högt upp på fjället kan det ibland vara långt mellan bäckar speciellt i augusti om det varit lite nederbörd och varmt. Men med hjälp av kartan kan detta planeras även om man ibland blir överraskad över att en på kartan till synes bred bäck visar sig i verkligheten vara helt uttorkad. Av andra får vi ibland frågan om det går att dricka allt vatten och det är inga problem. Man bör dock undvika vatten från glaciärerna som känns igen på den smaragdgröna färgen som blir av lera och sediment som slipats loss av isen.

Dagens första etappavslutning är Vakkotavare som ligger vid storasjöfallets nationalpark. Sista kilometern är brant nedför vilket är rätt jobbigt med en tung ryggsäck som hela tiden trycker på. Väl nere köper vi ett par burkar Bullens pilsnerkorv och kokar upp på trangiaköket, middag blir först senar när vi är framme vid Akkkastugorna. För att komma vidare tar vi nu bussen till Ritsem och båten över sjön till Ännonjalme. Efter landstigning är det bara 2 km vandring till Akkastugorna. Middag lagas och packningen för dagens planerad topptur gås igenom. Elin känner sig inte helt pigg och därför kommer Lars och Odd gå själva på denna tur.
Mer om detta i nästa inlägg.

Elin & Lars

Vidare på Kungsleden till Teusajaure

31/7
Från vår fina tältplats vid sjökanten gick nu färden vidare söderut med målet att komma fram till Svenska turistföreningens stuga vid Teusajaure. Att tälta som vi gör ger en frihet att välja övernattningsplats, när man tältar vid en av turistföreningens stugor får man mot en mindre serviceavgift en del fördelar såsom tillgång till kök, ibland finns bastu, om det regnar eller är mycket mygg kan det ju också vara skönt att sitta inne och äta. Från vår startpunkt går stigen vi följer nedåt mot Kungsleden. Väl nere på kungsleden möter vi med jämna mellanrum andra vandrare, det är lättgått och flackt. Den tunga packningen börjar dock kännas i form av vissa skavsår och en viss omfördelning sker när vi stannar till vid Kaitumstugan, en annan av turistföreningens stugor, för en kortare rast. I flera av stugorna finns proviant försäljning så vi passar på att fylla på med lite mer godis och annat. Sista biten mot Teusajaurestugan går brant nedåt mot sjön till höger om oss forsar vattnet och bildare ett vackert vattenfall ned mot stugan.

Vi träffar på stugvärden som är en pratglad tjej med tips om vilka tältplatser som är bäst. Efter vi satt upp tälten och plaskat av oss i sjön så kan vi bara sitta och vänta på maten eftersom det är Odd och Ulrikas tur att laga till något. Maten smakar fantastiskt och med lite vin i magen känns allt väldigt lyxigt. Elin och jag stannar kvar i stugan och snackar med andra vandrare som bor där medans Ulrika och Odd drar iväg för att prova den vedeldade bastun. Vi somnar sedan gott efter dagens 2 mila vandring.

Elin & Lars

30/7 Vidare söderut

Med trötta ben men väldigt nöjda med att ha lyckats genomföra toppturen gav vi oss på eftermiddagen iväg för att komma en bit söderut. Målet var att under morgondagen komma en bra bit på Kungsleden, men idag skulle vi nöja oss med att ta oss upp till sjön Jierttajavri som ligger efter genvägen till Kungsleden, dvs vi skulle inte passera Singistugorna.

Sträckan är lättgådd även om det så småningom bär uppåt mot sjön. Mörka moln började hopa sig på himmlen och en och annan skur kom ner under vår vandring. När vi så småningom kommit upp på höjden började det mullra. Inte så trevligt att vara på denna höjd i åskväder. Vi satte fart för att komma fram till lägerplatsen. En mycket fin tältplats hittades i kanten av sjön och tälten åkte snabbt upp. Regnet tilltog och eftersom det var Lars tur att laga middag så var det bara att dra igång med detta i spöregnet. Tack och lov för goretex. På menyn stod tortillabröd, och tacoskryddad färsröra, till detta salsa sås. För att hålla kocken på gott humör skickades det från Odd och Ulrikas tält, där även Elin trängt in sig, ut starka drycker, chips och allehanda hejarrop. Alkoholen sveptes snabbt för att inte bli alltför utspädd av det kraftiga regnfallet och chips skall ju helst vara knapriga när de når munhålan så även detta krävde en viss snabbhet. Kocken skickade in mat och när allt var färdigt klämde även Lars in sig i middagstältet. Stämningen var på topp men vart om möjligt ännu högre då Elin halade fram ingridienser för efterrätt, smulpaj med torkade blåbär och marsansås. Bara för kocken att bege sig ut igen, men det var det helt klart värt. Tänk vad man kan åstadkomma på ett trangiakök.

Hej och hopp

Elin & Lars

Topptursdags

Söndag 29/7
Vi kom iväg kl 07.30 och styrde kängorna mot Tarfala. Ryggsäckarna packade med allehanda utrustning för glaciärvandring och klättring samt matsäck för en dag. Ulrika skulle hänga med upp till tarfala för att sedan själv gå tillbaka till fjällstationen dit vi beräkande komma tillbaka lagom för middag om allt gick som det skulle. Vandringen till Tarfala är ca 7 km och börjar med att man går tillbaka 1 km mot Nikkaluokta för att sedan ta vänster upp i Tarfaladalen. Segt uppförslut i 6 km innan vi var framme vid forskningsstationen.

Tarfala är en fantastisk plats högt belägen omgiven av kebenekaise massivets högsta toppar och glaciärer. Glaciärer är också anledningen till att det finns en forskningsstion här. Storglaciären är en av värdens mest uppmätta och undersökta glaciärer, tack vare legenden Valter Schytt finns mätdata om denna glaciär från mycket lång tid tillbaka som gett oss kunskap om hur glaciärer fungerar och hur de påverkas av klimatet.Vi tog en paus och studerade vägen upp för att lägga fast en lämplig färdplan över isfallsglaciären och fram till det sk halspasset. När Odd, Elin och Lars gick mot glaciärkanten påbörjade Ulrika sin vandring tillbaka. Väl framme vid kanten av isfallsglaciären som startade riktigt bran där vi valt att gå på, knöt vi in oss i rep med Elin i täten Odd i mitten och Lars i bakänden. Glaciären var delsvis avsmält med synlig is och vår strategi vi var att följa vänsterkanten som såg mest sprickfri ut och att så mycket som möjlig gå på is där sprickorna syns.Efter den mycket brant starten flackade glaciären av och vi såg att det hade varit bättre att gå på längre till höger i en sänka då hade vi sluppit den första branten med de risker detta ändå medför vid eventuella fall som skulle kunna sluta bland stenarna nedanför om vi inte lyckas få stopp. Vi upptäckte också ett annat replag på 4 personer som var på väg upp lite längre till höger och ovanför oss. Detta replag gav sig dock ut bland sprickorna till höger vilket ledde till att vi så småningom passerade förbi. Elins takt var snabb och stabil och Lars pekade ut riktningen mot halspasset. Halspasset är en mycket brant snöränna som leder upp till klippa där vi sedan skulle ta oss vidare runt för att leta oss upp till kebnekaises nordtopp 2079 möh. Efter lite trixande förbi en del sprickor kom vi fram till halpassets början.

Här vände vi på replaget och Lars tog täten. Första momentet var att ta sig över den sk bergshrund som är den spricka som uppstår mellan glaciären och berget. Lars körde in isyxan i snön på andra sidan och tog det långa benet för och drog sig upp och över, med hjälp av repet kunde sedan Odd och Elin få draghjälp över denna första svårighet. Halspasset är uppskattningsvis drygt 100 meter och vi använde sk löpande mellansäkring med snöankare och snöbultar för att vara på den säkra sidan vid ett eventuellt fall. Vi hitta spår i snön efter andra säkert från dagen före eller samma dag. En bit upp började vädret att ändras, vinden tog i och molnen drev in över bergen. men vi kände oss ändå trygga, även om det fanns en viss oro att vädret skulle kunna bli riktigt dåligt. Det var ju ändå ny terräng för alla även om nedstigningen från sydtpppen via östraleden kändes bra då Elin och Lars passerat denna vid flera tidigare tillfällen.För att få så mycket infornation som möjligt om aktuella förhållande och vägval så hade Lars också pratat med guiderna vid fjällstationen. Nästa upp för halspasset kom vi på ytterligare en stor spricka i snön som tvingade oss att travesera ut några meter till vänster för att sedan gå åt höger ovanför sprickan fram till fast berg, lite läskigt var det faktisk.

Hela gänget samlat på berget dags för nästa problem, var börjar klättringen. Tack vare inläsning av info på internet samt snacket med guiderna hitta vi snabbt vägen upp. Klättringen är inte svår utan kan betecknas som scrambling, lite kruxit vid ett par tillfällen där vi klämde in en säkring annars enkelt. Blåsten tilltog och sikten försämrades. Efter en lyckat klätterpassagae fortfarande inknutna i repet kom vi sedan ut på flackare parti delvis med snö, löst och tungt att spåra i vi gick snett uppför mot kammen som vi inte såg ett dugg av. Vi kom upp till den sk Pallins korridor som är ett annat vägval som består av en smal brant snöränna. Fortsatte att följa kammen upp till Kebnekaise Nordtopp i lös snö och nådde dit i total dimma med noll utsikt.

Vinden hade mojnat vilket kändes bra nu när vi sklulle fortsätta på den delsvis smala snökammen till sydtoppen. Av dessa två toppar är sydtoppen den högsta tack vare att toppen består av en sk toppglaciär skulle man istället mäta från bergsgrunden skulle nortoppen vara högre. Om nedsmältningen fortsätter kommer därför nordtoppen vara högsta just nu skiljer deta ca 30 höjdmeter. Vi forstatte nu stärkta av att ha nått det första delmålet mot sydtoppen, dimman låg fortfarande som ett lock och spolierade alla möjligheter till utsikt. Kamvandringen startar med att man går på höger sida av kammen för att mot slutet när det smalnar av rejält byta sida.Kammen mot slutet är mycket brant på bägge sidor med denna upplevelse förtogs delvis av dimman, men det är i alla fall flera hundra meter stupbrant ned på glaciärer på respektive sida. Med Lars i täten vandrade vi kammen i snabb takt och på sydtoppen mötte vi nyfikan människor som förvånat såg oss skuggfigurer dyka upp i dimman från för dem helt fel håll.Det så dimmigt att det var några som frågade om de var rätt och ville vara säkra på att de verkligen stod på kebnekaises högsta topp 2104 möh (höjden varierer pga av glaciären). Vi kunde bekräfta att de hamnat rätt och berömde dem för deras bedrift att gå Västra leden som är en lång tur men kan göras utan guide eller specialutrustning. För Elin och Lars var det 4.e gången på sydtoppen för Odd 2.a. Nu visste vi att vi hade ca 3 timmar ned till statioen innan vi kunde andas ut och säga att vi lyckats.

Snabb nedmarsch till östraleden klätterparti. Här går de guidade turerna och de har satt en vajer i berget som man kan säkra sig i, vilket vi självklart utnyttjade. Längre tillbaks fanns här ingen vajer och folk har ramlat ned med dödsfall som följd. Efter en olycka för ett anatal år sedan då en guide ramlade och dog sattes vajern upp en sk via ferrata. Man säkrar sig genom att ha två slingor i klätterselen med en karbinhake per slinga. När man kommer till bultar kopplar man förbi en slinga i taget och har på detta vis alltid minst en säkring i vajerna. Efter klättringen är det dags för att passeras Björlings glaciäroch efter detta en lång nedförsbacke som verkligen kändes i trötta knän och ben. Elin var piggast och skuttade nedför berget som en liten bergsget, Lars var tröttast i benen och låg klart efter med vätska då han haft för lite kvar under vandringen i den lösa snön uppe på kammen. Tillbaka vid stationen möttes vi av Ulrika och en champangeflaska som Odd, otroligt nog, släpat med hemifrån och alltså lyckats bära på mellan Abisko och Keb utan att dricka upp. Kändes otroligt lyxigt och all trötthet försvann i samma takt som bubblorna åkte ned i magen.

Efter bastu och dusch samt lite upphängning av våra blöta grejer åt vi sedan middag på stationen. Fotstpåren i snön under vår färd visade sig komma från en av guiderna som Lars pratade med efter turen, hon hade tillsammans med en kamrat gjort samma tur som oss med låg några timmar före.

Fortsättning följer

Till topps
Elin & Lars

Hemma igen efter fjälläventyret

Hej nu är vi hemma några dagar tidigare än beräknat. Vi har haft det fantastiskt bra, varierande väder, mygg, knott ett och en annat skavsår ja härligt helt enkelt. Här kommer nu en sammanfattning av våra dagar bland berg och dalar.

Fredag 27/7
Tåg från Gävle på kvällen tillsamman med en av våra färdkamrater, Ulrika. Liggvagn var bokad och det är alltid lite spännande att se vilka man får dela kupé med. Denna gång var det 3 killar som skulle vandra Kungsleden Abisko till Nikkaluokta. De hölls sig mest i restuarangvagnen så vi fick i stort sett ha kupén för oss själva. Vi dukade upp den medhavda kvällsvickningen med ost, kex, rödtjut och lite vindruvor, stämningen på topp med andra ord. Somnade så småningom runt midnatt.

Lördag 28/7
Tåget rejält försenat till Kiruna men SJ hade ordnat med extra buss till Nikkaluokta. Väl framm där käkade vi älgfärsbiffar, mycket goda. Det är släkten Sarri som driver stället. Enok Sarri, tyvärr död nu mera, var ju en känd profil och väderspåman. Vi har träffat honom vi ett tillfälle för ett antal år sedan, trevlig gubbe. Vid Nikkaluokta finns en våg där vi vägde in våra ryggsäckar. ulrika hade väl runt 20kg, Elin ca 30kg och Lars knappt 40kg. Alldeles för tungt men vissa prylar skulle sedan fördelas till vår andra färdkamrat och Ulrikas man Odd som redan var på plats vid Kebnekaise fjällstation efter en ensamvandring från Abisko.Sträckan Nikkaluokta-Kebnekaise är ca 19 km med möjlighet att åka båt när på en tredjedel av sträckan. Vandringen fram till båtpltsen den första tredjedelen är enkel och flack och averkades i relativst snabb takt. Ladtjojaure heter sjön och vid den nedre änden driver, juts det släkten Sarri, båttransport, kafé och försäljning av mycket goda renburgare. Skönt att slänga av sig ryggsäckarna ett tag och bara sitta och åka med. Efter ytterligare några kilometers vandrande kom Odd och mötte oss med en tom ryggsäck och vi lastade om lite prylar. Väl framme vid Kebnekaise fjällstation hade Odd hittat ett perfekt tältställe strax ovan trädgränsen, tort och fint men ändå hyfsat när servicehuset med tillgång till kök, dusch, wc och torkrum. Middag åt vi sedan på fjällstationen, mycket god mat kalventrecote med sillbuffé till förrätt. Vi planerade upplägget för morgondagens topptur och väderprognosen sa att det skulle vara molnfritt till ca kl 12 sedan skulle molnen komma in över kebnekaise massivet med lättare nederbörd. Väckarklockan ställdes på 06.00 med mål att komma iväg 07.30.

Kram fån Elin & Lars